Efter provningen med Brekeriet så var tanken var nu att bjuda in fler bryggare och importörer för små träffar och provningar, men när vi kom ut ur Blogghörnan så hade det fyllts på rejält med folk. Det känns som att många har tagit åt sig av tipset att komma tidigt till festivalen. Jag kände inte riktigt att jag kunde störa utställarna då de hade händerna fulla så jag satsade på att prova öl direkt vid båsen och föra små samtal när tid fanns. Jag återvände dock till Blogghörnan för att prova lite öl med andra bloggare.
Oppigårds hade med sig November Bitter som var helt ny inför festivalen. Den var örtigt humlig med en stark beska, jag anade även lite lakrits vilket jag inte riktigt vet var jag fick den ifrån. Hur som helst en trevlig öl med bra bett. Oppigårds hade även med sig Tartan Ale som var ny på SMÖF, det är en maltig skottsk ale. Jag skippade den då jag provade den på SMÖF, men den är klart drickbar.
Jag var rejält nyfiken när jag gick bort till Slottskällans monter. De hade med sig Zero som marknadsförts via en separat blogg och hur ölen brygts har sedan avslöjats bitvis fram till festivalen. Det visade sig att de enbart tillsatt humle vid slutet av koket vilket skulle ge den en teoretisk beska (IBU) på noll, men i praktiken har den uppmätts till 87 vilket är att jämföra med en DIPA eller Extra IPA i beska. Den var rejält humlig i både doft och smak, både gräsig, örtig och fruktig humle. Sorachi Ace var den mest tydliga med sin kräftspads dilliga arom. Tyvärr har jag svårt för den humlesorten. Beskan var lite speciell, stark men samtidigt mjuk och fin. Ett kul experiement som jag gärna ser mer av och det kan bli användbart i mina egna hembrygder längre fram. Jag fick senare höra att den kommer dyka upp i det lokala sortimentet i Uppsala så då lär man kunna beställa den styckvis från Systembolaget efter den 1:a januari.
Hos Galatea sprang jag på min hembryggar-kollega Erika som jobbade extra i deras stånd. Där provade jag först årets Anchor Christmas beer som var riktigt trevlig, kryddig och fin, jag skrev dock inga anteckningar inser jag nu. Sen provade jag S:t Eriks Barley Wine Jul. Den var sött maltig och lite vinös, ganska mild i smaken för stilen, jag föredrar mina Barley Wine med lite mer styrka i smaken. Men det känns som att S:t Eriks satsar på att ölen ska vara relativt milda och lätta att ta till sig.
Runt mikrobryggeriernas bås var det hela tiden packat med folk. Men när jag stog där och funderade på vart jag skulle gå härnäst så såg jag att det var tomt vid Mjödhamnen. Jag har länge velat prova deras produkter så nu kändes det som att det var ett ypperligt tillfälle. De både brygger själva och importerar mjöd men jag fokuserade på deras egna produkter. En glad och skäggig herre vid namn Joel guidade mig genom mjödets värld. Först ut var deras Mölska som var lite speciell då de använder malt vid framställningen. Jag upplevde den som fruktig och maltig med en ton av kaktus. Lite udda att jag relaterade till kaktus men jag tror att jag drack någon dricka som smakade liknande för ett tag sedan och den skulle ha kaktussmak. Tre Muster var en torr och fruktigt bärig dryck som påminde lite om champagne. Frukten av hårt arbete var en sötare variant, lite som ett dessertvin. Mjödhamnen var en positiv överraskning och jag fick upp suget för att prova mer mjöd, man kanske skulle beställa Jadwiga nån dag, den rankas ju ändå som världens bästa mjöd.
Nu blev det en lucka ledig vid Strömsholm så jag smet in där på ett smidigt sätt, föreställ er en elefant som försöker krypa in i ett kylskåp så fattar ni grejen. Hos Strömsholm ville jag prova Malakias som de gör olika för varje år. Årets version var betydligt rökigare än 2010 års Malakias. I denna har de använt malt från Bowmore och förra året var det Laphroig. Gillar man rejält rökig öl så bör man prova årets Malakias, personligen tyckte jag nog förra årets version var bäst.
Del 3 kommer imorgon då jag bl.a. provar lite öl från Brill.
Recent Comments